Writings

Den lilla flickan hoppade ivrigt upp och ned med ett leende på läpparna. ”Ska vi åka snart? När ska vi åka? Är det dags än?” frågorna flög ut ur hennes mun som kulor från en k-pist. ”Lugna dig lilla gumman, vi ska snart åka, får jag bara läsa tidningen först.” svarade hennes mamma långsamt med en lugn röst, hoppades att Hanna skulle lugna sig i, i alla fall fem minuter. ”Men, vi ska alltså åka snart? Så fort du läst tidningen?” Nioåringen lugnade sig inte ett dugg utan gav ifrån sig ett lätt tjoande och började gå omkring i köket. ”Sätt dig ner och var tyst eller så åker vi inte alls.” sa hennes mamma Jennie en aning irriterat, huvudvärken började sprida sig genom båda hennes hjärnhalvor. Hanna skyndade sig fram till den hårda soffan av trä som stod vid köksbordet. Hon satte sig bredvid sin mor som försökte återuppta läsandet av Dagens Nyheter. Men nu när hennes dotter tystnat och var lugn satt hon istället och råstirrade på sin mor, med stora rådjurs ögon och en hoppfull min på sina läppar. ”Ja, okej vi åker nu.” sa hon kort och innan hon hunnit blinka hade hennes dotter sprungit ut i hallen och hämtat båda jackorna. ”Underbart, nu åker vi och åker nu gör vi.” sa Hanna och skrattade åt sin lilla finurlighet. ”Kan du snälla lugna dig, det är bara en hundvalp vi ska hämta hem.” sa Jennie och försökte dölja skrattet som bubblade i halsen i åsynen av hennes dotters vilda glädje. ”Bara och bara, det är inte bara en hundvalp, det är världens bästaste, gulligaste och sötaste hundvalp och han är min!” hennes dotters nöjda leende räckte för att göra flera framtida regniga dagar med långpromenader och mödan med att plocka upp skit i en plastpåse, värt allting. ”Det heter bästa, och det kan du väl inte säga innan du träffat honom.” hon svarade lugnt och försökte dölja ivern som hennes dotter överförde till henne. ”Men mamma, han hade ju karisma!” hon betonade det sista ordet som om att det vore en självklarhet och hon undrade vart hennes nioåriga dotter lärt sig sådana ord.

”Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?” det kändes som om att frågan ekade i hennes huvud. Studsade fram och tillbaka innanför skallbenet, på tio minuter hade Hanna frågat den kanske tio gånger. ”Bara 30 minuter till gumman.” sa hon lugnande och slöt sina ögon för en stund, måtte tiden gå snabbt. ”Åh, super, han är så söt, vi kommer att bli bästaste vänner i världen.” sa hennes dotter och vred på sig där hon satt i sätet. ”Bästa lilla gumman, det heter bästa, och det tror jag säkert.” Hanna suckade till ”Bästa vänner ska vi bli, och jag ska älska honom, och han ska älska mig. Och vi ska ut på äventyr och ha kul, och han ska skydda mig…” hennes dotter fortsatte att rabbla upp saker hon och hunden skulle göra och Jennie stängde av en aning och slutade lyssna allt mer och mer. ” Är vi framme snart?” frågade Hanna till slut efter en lång tystnad, Jennie suckade och kollade på armbandsuret hon hade på sin arm. Tiden verkade snigla sig fram men nu verkade det bara vara några minuter kvar tills de skulle svänga av vägen. ”Snart där, det går snabbare om du är tyst en liten stund till.”  sa hon mellan sammanbitna tänder och Hanna satte sig knäpptyst rakt upp och ner i sätet bredvid. Hon andades ut, själv lite spänd. De skulle skaffa en hund och allt ansvar skulle hamna på henne för Hanna var än för liten för att ta ansvar.

”Äntligen framme.” utbrast hon trött och kastade en blick åt sidan på Hanna. Hon satt som på nålar, bet ihop tänderna för att hindra sig själv från att skrika och kastade en tvekande blick på sin mor. ”Du verkar ha mognat under den korta tid vi åkt här.” sa hon och log. Hanna sken upp och skrattade glatt. ”Kom nu solstråle, dags att hämta vår nya familjemedlem.” sa hon och Hanna knäppte snabbt upp bältet och steg ur bilen. När Jennie steg ut ur bilen kände hon hur håret fångades upp av vinden som lekte med det. Solen sken och allting tydde på att dagen skulle vara en sådan där underbar som man alltid minns. ”Kommer du?” frågade hon Hanna som nu tvekande stod vid bilen med en generad mig. ”Men, du är väl ändå inte blyg nu Hanna? Du har ju alltid varit så framåt gumman.” sa hon och log roat mot sin dotter. Hanna räckte ut tungan mot henne ”Är jag inte alls.” sa hon trotsigt och skyndade sig fram till sin mor och ställde sig framför henne. Jennie skrattade bara när hon ringde på och en kvinna i cirka 40-års ålder öppnade dörren. ”Hej Jennie, nu har det gått ett tag sedan sist.” sa kvinnan och log stort. ”Hej Lena, jo då var han ju bara sex veckor gammal. Men då var det ju bara för att ta sig en titt på den lilla grabben, nu ska han ju med hem.” Lena nickade och böjde sig ned i ansiktshöjd med Hanna ”Och vem har vi här då?” Den lilla flickan rodnade djupt vid frågan och såg ned på sina fötter. ”Jag heter Hanna…” mumlade hon generat med en vackert pionröd färg på sina kinder. ”Jaha, är det du som ska ha Donnie som din egen?” frågade Lena vänligt och Hanna såg ivrigt upp ”Jaa, han ska bli min hund, och vi ska bli bästaste vänner i hela världen.” Lena log moderligt mot henne ”Det låter som en underbar idé det där.” sa hon sedan och sträckte på sig. ”Kanske du vill följa med in och träffa din nya bästa vän då?” frågade hon sedan och släppte in dem båda. Jennie följde också efter den nu återigen ivriga Hanna. ”Och här har vi honom! Donnie Darko, kallas även bara Donnie.” I ett rum med en grind för dörren bland åtta hundvalpar såg man genast vem hon menade, sju stycken av valparna var barkfärgade, en aning svartare upp mot ryggen, men bruna. Sedan mitt bland dem satt en valp och tittade upp på dem med stora ögon, kolsvart som natten som på när under hakan.

Hanna skyndade fram till kanten av den provisoriska buren och såg ned på honom, sju små bruna valpar skyndade sig fram till kanten, smått gnyende och med glada ögon. Donnie satt kvar där, på rumpan, och såg upp på henne när hon kom fram till staketet. Han viftade svagt till med svansen och skällde försiktigt.  Lena knuffade försiktigt in Hanna åt sidan och klev smidigt in i rummet. ”Kom här” sa hon och lyfte försiktigt upp honom, de andra valparna samlades vid hennes fötter men hon föste ömt undan dem med fötterna och gick fram till grinden. ”Skulle du kunna ta honom så att jag kan komma ut härifrån?” frågade hon Hanna som andlöst tog emot den lilla kroppen. Lena steg ur och satte sig på huk vid Hanna som försiktigt klappade hunden över ryggen. Han slickade henne på hakan och hon fick ett lyckligt förvånat uttryck i sitt näpna lilla ansikte. ”Vill du veta vilken ras han är?” frågade hon försiktigt och flickan nickade tyst. ”Han är en Lapsk Vallhund, en trevlig pigg liten prick. Han kommer du att kunna leka med hur mycket du vill, och när ni blir äldre, gå på äventyr i skogen, långpromenader längs stränder och en massa liknande.” Hanna såg ut att kunna explodera i lycka och fyrade av ett bländande leende. ”Vill du gå ut och leka med honom i trädgården under tiden jag och din mamma pratar igenom kontraktet bara?” Hanna nickade ivrigt och de båda vuxna följde henne ut. Hon hittade en stark men inte allt för stor, vältuggad pinne som hon började kasta samtidigt som Donnie sprang omkring som ett litet jehu.

Hon suckade svagt för sig själv och tittade i backspegeln. Dottern sov med ett leende och höll försiktigt om den lurviga lilla saken som låg i hennes knä. Mamman fick själv ett stolt leende på sina läppar, allting skulle ordna sig. För första gången sedan Hannas pappa lämnat dem kändes det som om att allting skulle ordna sig. Hon log och lät blicken vändas mot vägen precis i tid för att höra dånandet från lastbilens tuta och se rakt in i dess stora lyktor. Allt skulle ha ordnat sig…


Jag orkar verkligen inte kolla igenom den och rätta alla fel som säkerligen finns där

Hon stirrade likgiltigt rakt in i väggen. En suck undslapp henne och hon darrade till, hon kände ingenting. De var avstängda nu, hennes känslor. Hon hade enligt en vän som läst psykologi isolerat sig totalt. Likgiltigheten var allt som fanns, hon lät inte tankarna vandra vilt som vanligt, satt inte och grät. Inga självmordstankar…

Kvällen var ljus, precis som alla andra blivit under försommaren som plötsligt dykt upp mitt i allt det gråa. I vanliga fall hade hon tyckt att det varit skönt, nu brydde det henne inte, vad gjorde lite sol och blommor för skillnad ändå? Hennes ögon sved, tårar som kämpade för att tränga fram men trots att hon inte ens försökte hålla dem tillbaka vägrade de att komma på riktigt. I en vecka hade det varit så nu, helt tomt och avstängt. ”Snart måste vi åka!” hörde hon sin mamma ropa, med en darrig röst, man hörde sorgen på den. För henne var det inte alls långt kvar till tårar. Nästan ett år hade de gått och väntat på den här dagen, försökt skjuta upp den så länge som möjligt och när de till slut trott att det gått, att allting skulle ordna sig. Att de hade varit så dumma. ”Jag kommer snart.” sa hon håglöst, det fanns egentligen inte en chans för hennes mamma att höra det genom den stängda dörren, men hon kunde inte bry sig mindre. Efter kanske fem minuter mer av stirrande in i den vita väggen så reste hon sig med stor möda, stel i kroppen och suckande av ansträngningen att använda de kalla musklerna. ”Jag kommer” muttrade hon surt och gick ut ur rummet.

 ”Jag är ledsen gumman” mumlade hennes moder och såg på henne med stora tårfyllda ögon när hon kom ut ur rummet. Hon såg ut som om att hon snart skulle krama om henne och dottern vred besvärat på sig, hon ville inte bli kramad. ”Det är svårt för dig också.” sa hon och hämtade en jacka under tiden hennes mamma drog på sig skorna. Hon gled i ett par gympadojor, sneakers från Adidas, och gick ut ur huset. Hennes mamma drog försiktigt igen dörren och låste. Hon störde sig på att mamman alltid var så försynt. Varje gång hon gjorde något var det som om att hon bad om ursäkt för att hon fanns. Solen sken henne i ansiktet, hon visste om hur blek hon var och trots det vände hon sig bort från den. Hon ogillade solen av något skäl. Innan allt det här hade hon inte det. ”Nicole…” sa hennes mamma manande där hon stod vid bilen, hur hade hon kommit dit? I en kropp som inte kändes som hennes egen, ben som kändes avdomnade och tankar som försiktigt flöt omkring så gick hon långsamt mot bilen. ”Kommer, lugna dig.” sa hon irriterat och skyndade sig fram. En svag önskan om att sätta sig i baksätet flöt upp i hennes medvetande men med en suck satte hon sig framme med sin mamma. ”Jag vet hur jobbigt det här är.” sa hennes mamma och sneglade på henne där de åkte i bilen. Hon fick hindra sig själv från att fnysa högt. Det handlade om hennes bästa vän, för hennes mamma var det verkligen inte samma sak.

”Lilla gumman, prata med mig, snälla. Sitt inte bara där, så tyst och så kall…” Nicole ryckte på axlarna och såg ut genom fönstret, det sved fortfarande i ögonen. ”Du är så kylig, så avmätt. Du uppför dig som morfar.” Hennes mors ord kom som piskrapp, som ett slag i ansiktet. ”Han var en dement tok som bara sårade folk, jämför honom inte med mig tack.” sa hon med en iskall ton och en arrogant snärt på tack. Hennes mamma vred tillbaka huvudet mot vägen ”Ursäkta mig” mumlade hon, märkbart sårad av dotterns hårda ordalag. De satt tysta i bilen resten av vägen, Nicole såg ut och betraktade landskapet under tiden det långsamt ersattes, bostadsområden blev små dungar av träd, affärer, pizzerior och liknande byggnader blev ängar och solen lyste om möjligt mer än tidigare. De var ute på landsbygden nu, blommorna fanns överallt och om det inte hade varit en svart dag så hade humöret stigit av blotta åsynen av dem.  Hennes mamma svängde in på en gård, ställde bilen vid den stora ladan. När de steg ur möttes de av Tuva som hade väntat på gården. ”Nicole, Christie, jag är ledsen att det skulle bli såhär. Hon är verkligen en underbar häst, det borde bara inte vara såhär, det är fel.” Nicole nickade och gick vidare utan att stanna, såg bara rakt fram, svalde klumpen i halsen och spände magen för att hålla undan känslorna. Modern, vars egentliga namn var Kristin, stannade kvar och pratade lågmält med Tuva. Nicole skakade på huvudet och tänkte att det kanske var lika bra att hennes mamma fick ur sig känslorna nu, då skulle hon kanske inte vara på en annan lika mycket sedan.

Hon skyndade iväg till sjukhagen, där var hon, otålig och en aning irriterad. Men när Nicole dök upp runt hörnet så spetsade hästen öronen och stannade upp i den senaste kvartens oroliga monotona gång framför stängslet. ”Hej där sötnöt.” sa Nicole med en öm röst och betraktade den älskade. Hästen gnäggade svagt, det lät som en hälsning och det stack till i hjärtat på henne. Hon började gå fram till grinden där kreaturet nu stod och grävde ett hål, krafsade med hoven i marken. ”Goldie, du vet att du inte får göra så där.” sa hon milt förebrående åt hästen som stannade upp i sin syssla och såg på henne med bruna tillitsfulla ögon. Hon gled smidigt in mellan de två strömförande trådarna och ställde sig upp. Goldie nosade henne ivrigt på magen och runt hennes fickor på jakt efter godis. ”Älskade vännen…” sa hon tyst och hästen höjde huvudet en aning och började ytterst noga undersöka hennes händer, kolla så att hon inte gömde något där. När sökandet var klart så stod de båda stilla en sekund innan Goldie bröt ögonblicket genom att kolla hennes fickor igen för att sedan nosa henne på axeln. Hon avslutade det hela med att blåsa ut en puff med varmluft i ansiktet på Nicole som svagt log mot hästen.

Hon tog tag i grimman och ledde fram hästen till stallet och sträckte sig in genom dörren efter ett grimskaft. Med fingrar som nu darrade knäppte hon fast hästen och knöt sedan fast andra änden av repet i en ring som fanns på stallväggen för precis det syftet. Hon strök Goldie över halsen, den silkeslena tunna sommarpälsen dammade av sig en aning på fingrarna. ”Din fuling, har du rullat dig?” hästen kastade en belåten blick på henne, eller det såg ut som en sådan i alla fall. ”Golden Glory, jag känner dig allt för väl, nu inbillar jag mig ju till och med att du svarar mig.” sa hon med en gråtmild röst. Hästen vred på huvudet och puffade henne mjukt i sidan. ”Kanske vi känner varandra så väl, fem år sätter sina spår.” hon mumlade ut sina funderingar högt, det kändes bättre att dela dem med någon. Hon gick in i stallet, oroade sig inte för en sekund för att lämna det stora djuret ensam, endast med en skruv in i väggen som höll fast henne. Fem år gjorde att man lärde känna varandra, hon visste väl att hästen inte skulle göra något. En mjuk borste av äkta gethår hämtade hon i där inne och tog också med en kam och en putshandske av fårskinn. Allting var saker de alltid använde när de skulle tävla då den där äkta avslutande finishen behövdes och glansen skulle vara på plats. Goldie spetsade på öronen när hon såg sakerna, som hon alltid spetsade på öronen när hon fick syn på dressyrsadeln eller en morot. ”Ledsen gumman, ingen tävling idag.” sa hon besviket och såg hur hästen moloket vände bort sitt huvud. Nicole la försiktigt ned kammen och handsken och började borsta hästen, dammet yrde, men den mjuka borsten fick med allt och långsamt började hästens päls glänsa så hon var värd sitt namn. Solen sken på hästen som återspeglade den i en ovanlig guldfärg. ”Underbara du” sa Nicole en aning suckande och såg drömmande ut. Hon upprepade samma sak på andra sidan och granskade sedan kritiskt resultatet innan hon ryckte på axlarna och la ned borsten bredvid kammen innan hon tog upp putshandsken och omsorgsfullt började med att putsa det sista. Sedan tog hon kammen och började gå igenom den vita manen och svansen på hästen. ”Jag gillar när du rullar dig i sanden även om det gör dig dammig och sliter på manen, för då blir din man bländande vit.” Hon fortsatte att kamma igenom den i maklig takt.

När hon började bli klar lossade hon grimskaftet och gick ut på en promenad. För varje steg hon tog sjönk hennes hjärta djupare och djupare och slog snabbare och snabbare. ”Fem underbara år, två månader, 17 dagar, det är tiden som har gått, vart tog den vägen?” hon vände sig om mot hästen som svarade med en huvudskakning. Hon stannade till vid en slänt och satte sig där det inte fanns något gräs och lät djuret ställa sig och beta. En aning disträ tog hon upp ett grässtrå och knep ihop läpparna runt växten. Hon såg sig omkring, lät solglasögonen hon hade på sig glida ned från hjässan till näsryggen, drog försiktigt upp byxbenen på de mjuka svarta pösiga byxorna så att de svagt bruna benen blottades. T-shirten var också svart och solen verkade rikta all sin kraft mot att göra det varmt för henne. Hon såg ned på marken och fick syn på en nyckelpiga. Då hon mest satt inne så var det årets första trots att de redan var inne i augusti. ”Hej på dig.” sa hon en aning likgiltigt och hästen reagerade med att spetsa öronen. ”Ät du Goldie din glupska sak.” fortsatte hon lugnande till hästen som fortsatte att äta. Försiktigt sträckte hon fram sin hand och nyckelpigan klättrade upp på hennes lillfinger. Långsamt tog den sig fram över hennes hand och nästan fascinerad betraktade hon hur den tog sig fram mot pekfingret. ”Flyg, flyg fula fä.” mumlade hon, en ramsa hon lärt sig, och hon knöt de resterande fingrarna och pekade upp mot himlen. Nyckelpigan kom fram till fingertoppen, vecklade ut sina vingar och flög iväg. Hon slöt sina ögon och önskade intensivt, önskade så otroligt intensivt att saker och ting varit annorlunda.

Hon suckade och reste sig, hästen betraktade uppmärksamt sin vän och gick sedan fram till henne efter att ha nappat åt sig några grässtrån. Flickan såg på henne med ögon som visade den vånda och smärta hon kände. ”Jag älskar dig, det vet du väl?” frågade hon och väntade sig nästan ett riktigt svar men hästen frustade bara och letade på marken efter lite mer gräs. ”Det är för ditt eget bästa, och om jag fick välja själv skulle det aldrig bli såhär, jag skulle vänta tills jorden går under. Men du har ju ont… och det är egoistiskt att ha kvar dig för min egen skull då, då hade jag inte älskat dig på riktigt. Det är bara det att du är en sådan stor del av mig själv, vem är jag utan dig? Varje dag sedan jag fick dig, det är 1904 dagar tillsammans. Jag kommer att rasa utan dig, varför hände det här? Varför drabbade det mig? Av alla hästar i världen, varför drabbades du?” hon märkte inte tårarna som rann ner för kinderna, hon pratade snabbare än hon brukade samtidigt som hon ibland avbröts av att hon snyftade till eller stammade en aning. ”Allting är svart, och du är ljuset, varför tar gud mitt ljus?!” skrek hon nästan och Goldie såg upp, uppmärksam på känsloutbrottet som hennes människa nu visade upp. ”Jag älskar dig, mer än mitt eget liv, mer än allting på den här jorden. Jag skulle göra vad som helst för att skydda dig…” hon slog armarna runt hästens hals och den stod snällt kvar samtidigt som hon snyftade in i den mjuka pälsen. ”Och nu är den här…” mumlade hon sedan in i hästens hals när hon snyftat klart. ”dagen då jag inte skyddar dig, utan står vid din sida och låter dig dö.” På svaga, darriga ben började hon gå tillbaka till stallet, det var dags. När hon kom fram till uppfarten såg hon det, den vita lastbilen som tillhörde slaktaren. Hon slöt sina ögon och andades ut och in ett par gånger. Försökte hindra sig själv från att faktiskt följa impulsen att hoppa upp på sin hästs rygg och sticka ifrån allt, ifrån alla problem. ”Hur kan det bästa för en sådan levnadsglad häst vara att döda den?” frågade hon Goldie andlöst och fick en knuff i ryggen som svar. ”Nej jag vet inte heller.” sa hon dystert, känslorna var åter igen nästan helt avstängda. Den värsta dagen i hennes liv och hon kände inte av den. Det var skönt på ett en aning underligt sätt.

Där stod han, mannen som skulle slutföra det. Hon betraktade honom med lätt avsmak och med en blick fylld av oro. Hennes mamma skyndade sig fram. ”Vi har väntat på er.” sa hon med en röst som darrade mer än någonsin och tårarna rann längs hennes kinder. ”Vi är här nu.” hon hade torkat sina tårar och inte ett spår från hennes utbrott syntes. Hennes mamma stirrade chockerat på henne, var hennes dotter en robot? Hon undrade för sig själv, borde inte tonåringar vara känslomässiga varelser? Som man inte skulle förstå sig på när de fick plötsliga utbrott och började skrika och gråta?  Nicole bara stod där och stirrade på de tre som stod där. Tuva verkade också en aning omskakad av flickans likgiltiga sätt och sa svagt ”jag ställde in de andra i stallet så de inte är ute och börjar springa eller ser det här…” hennes röst dog ut och efter att ha ursäktat sig gick hon därifrån, märkbart upprörd, om det var för Nicole eller för det som snart skulle ske var inte säkert. ”Ni kan lämna henne här om det känns enklare för er.” muttrade mannen med en mörk stämma. Kristin nickade för sig själv med Nicole gjorde en grimas mot honom ”Aldrig” sa hon snabbt och han mötte hennes blick, hennes mamma stirrade också på honom. ”Kanske vi borde…” mer hann hennes mor inte säga innan hon avbröts av en ilsken Nicole ”NEJ! Hon blir nervös när jag är borta, du vet hur det gick inne på röntgen, och då var till och med du med och jag strax utanför. Jag vill inte… vill inte…” hon kunde inte få ur sig orden, det var som en klump i halsen som förstörde allt. Hon blundade och svalde ett par gånger innan hon till slut mötte sin moders blick. ”Jag vill inte att hennes sista ögonblick i livet ska vara panikartade, oroliga för att hennes fega ägare lämnat henne i sticket och gått!” Hon väste fram den sista, rösten hade fått ett hatiskt tonläge. Slaktaren ryckte på axlarna och Christie gick, efter att ha gett sin dotter en sista lidande blick.

”Det här kommer att gå lugnt, först ger jag henne en spruta med starkt sömnmedel som kommer att bli som en överdos, hon somnar stilla och lugnt in. Sedan försäkrar vi oss om att det är så genom att ge henne en till överdos, rakt in i hjärtat.” Han talade med en alldaglig röst, som om att det handlade om att hämta posten och än en gång stack det smärtsamt till i hennes hjärta. ”Okej…” viskade hon fram och vätte sina läppar. Han gick fram till en väska och hämtade en spruta. Hennes hjärta slog som om att hon sprang ett maratonlopp och hon gav hästen en mintgodis som kallades Strong, Goldies favorit. ”Du är så duktig gumman, det här är inget farligt. Bara en vanlig hemsk vaccinering, de brukar vi ju sköta oss under.” mumlade hon febrilt till hästen samtidigt som hon klappade henne på halsen. Lät händerna smeka den glansiga mjuka pälsen, försiktigt stryka undan en del av den långa manen. Hon kysste Goldie på mulen, hästen rynkade den och gjorde en lustig min, som för att visa att det kittlades. Hon skrattade till, tårarna rann igen som om att det var Niagarafallen. ”Jag älskar dig så mycket.” mumlade hon till hästen som tryggt betraktade henne och stod som en staty när mannen injicierade den dödliga dosen sömnmedel. Goldie blinkade till en gång, sedan igen. Och så la hon sig långsamt ned, en sista duns hördes när hon slog i marken, samtidigt som hon lät höra ett tungt rosslande andetag som fick Nicoles blod och benmärg att frysa till is. Det lät som ett utdraget stön, sedan blev det tyst. För tyst, och Nicole kastade sig ner på sina bara knän på marken bredvid sin älskade häst. ”NEJ! GOLDIE, JAG ÅNGRAR MIG, DET HÄR SKULLE INTE HÄNDA, DU BORDE INTE DÖ, JAG SKULLE HA SKYDDAT DIG, KÄMPAT FÖR DIG. GOLDIE!” hon skrek ut smärtan som gjorde så ont inuti henne. Hon grät öppet samtidigt som hon kved och mumlade saker för sig själv. Hon låg och kramade om huvudet till det som en gång varit hennes häst. Mannen såg medlidsamt på henne samtidigt som han tog fram en andra spruta. En glimt av hopp tändes inom Nicole. ”LÅT HENNE VARA! GÖR DET INTE, LÄMNA HENNE IFRED!” skrek hon hotfullt och pekade på mannen med en darrande hand. Han stannade till och skakade på huvudet. ”Det är för sent.” sa han till henne. Hon kramade om hästen, kände hur värmen började försvinna från kroppen, Goldie var inte kvar där längre. Hon skakade i hela kroppen, det var för sent. Det var för sent.

Hon öppnade ögonen, allt var suddigt och hon hörde lösryckta ord genom ett töcken. Hon kunde avgöra så pass mycket att hon förstod att det var henne de pratade om, men det var inte till henne. Hon slöt ögonen igen, orkade inte vara vaken. Hon ville inte ta till sig det faktum att detta betydde att hon faktiskt överlevt än en gång. Men insikten nådde henne ändå och trots att hennes kropp var trött och urladdad sedan den våldsamma allergiska reaktionen jordnötssmöret hade orsakat hennes kropp kände hon ändå adrenalinet strömma runt i kroppen och när den nådde hennes hjärna kom den sista sucken av förståelse, hon hade överlevt. Hon började våldsamt kränga på sin kropp, försökte ta sig loss ur de kedjor hon visste fjättrade hennes händer. Om hon inte kom loss kanske hon kunde bryta handlederna på så sätt att ett ben punkterade en artär eller en ven. Hon hörde läkaren och sköterskorna skrika åt varandra och kände händer som pressade ner henne i sängen. Hon hann bita en, slå en annan innan nålsticket kom. Droger, droger, droger, det var hennes tillvaro här på Ängladalens institution. En för att göra henne lycklig, en för att göra henne passiv, dagens drog för att få henne att somna.

Denna novell är 49 sidor nu :)

A crucial pain from deep within’
everything is ruined or so it seem
Can’t breath can’t see

All is darkness now
Don’t know who I am
The pain is everywhere, all over
I cut myself, relief, solitude

My fortress of silence
But the darkness still lingers here
The physical throbbing numbs the psychical

What can I say, there’s nothing more to do.  

Med ett rakblad sitter jag här

Jag kan inte sluta så jag fortsätter skär

på armarna på benen, ja överallt!

Jag har inga kläder

inte undra på att det blir kallt.

Jag reser mig upp och blodet det droppar

jag får en idé och hämtar några koppar

jag fyller dem med blodet som fortfarande rinner

sen tar jag en dusch så att det försvinner

plötsligt så hör jag ett skrik

jag hade ställt tillbaka kopparna

med flit





Cred to J ^^,

Bromsarna skriker gällt när föraren kastar sig på bromsen för att undvika hjorten på vägen. Föraren skriker själv lika högt när bilen åker av vägbanan, hennes pupiller smalnar av och paniken sprider sig genom kroppen när hon ser den stora ekstammen närma sig alldeles för snabbt. Adrenalinet sprider sig genom hennes kropp och skärper hennes sinnen för en stund, febrilt vrider hon på ratten men hennes ansträngningar är förgäves. Gräset lägger sig snabbt åt sidan när däcken brutalt kommer och kör över dem, de som inte blir nedtryckta slår irriterat på bilkarossens sidor, som för att sörja sina vänner.

 Däcken som nu glider, inte rullar, lämnar djupa spår i marken och bilen börjar försiktigt glida åt sidan, föraren vrider på ratten i ett försök att få rätsida på bilen och komma undan det oundvikliga. Bilen når till slut fram, trots att det går på bara några sekunder så känns ögonblicket som en evighet. När den först snuddar vid den stora stammen, kofångaren trycks långsamt in och bilen gnäller som om att det kändes. Från att ha gått 80 kilometer i timmen så minskades hastigheten avsevärt till under fem kilometer i timmen.

När bilen fortsätter sin färd in i trädet knakar det och jämrar sig av ansträngningen. Motorhuven och dess innanmäte trycks oumbärligt och brutalt in mot föraren. Bakom ratten spänner hon sig, förbereder sig för kraschen. Karossen ser ut att dela sig i två delar, en på varsin sida om det starka virket. Vindrutan börjar spricka, en lång tunn reva som letar sig upp över glaset, föraren som börjat glida framåt tas emot av bilbältet. Hon biter sig i tungan, ett hål rakt igenom den och hon spottar ut blod som hamnar på rutan som börjar se ut som kristallglas av de många små bitar den delats i. Föraren fortsätter att falla framåt, långsamt otroligt långsamt.

Någonstans i bilens innanmäte exploderar ett pulver, en kedjereaktion som leder till att en krockkudde snabbt blåses upp och tar emot förarens huvud och överkropp. Luften försvinner nästan på en gång ur kudden och föraren hamnar lutandes mot ratten. Ett klickande ljud kommer från rutan och i nästa sekund kommer tusentals små bitar av den ner mot föraren och passagerarsätet. Föraren som tappat medvetandet får ett litet skärsår på kinden men får inga fler skador. En svag slinga av rök kommer upp ur motorhuven och bilen, som nu står helt stilla, suckar svagt. Den framlykta som fortfarande lyckades hålla sig lysande blinkar till två gånger innan den också slocknar. Hjorten, som stod kvar på vägen under denna korta tidsperiod ser sig storögt omkring innan den långsamt travar iväg på sina långa smala ben, förbi bilen och in i lövskogen.

 

Detta är en text jag skrev för över två år sedan som en sorts övning i att beskriva saker. Hope I did good