Hm, har ingen rubrik på denna
Hon stirrade likgiltigt rakt in i väggen. En suck undslapp henne och hon darrade till, hon kände ingenting. De var avstängda nu, hennes känslor. Hon hade enligt en vän som läst psykologi isolerat sig totalt. Likgiltigheten var allt som fanns, hon lät inte tankarna vandra vilt som vanligt, satt inte och grät. Inga självmordstankar…
Kvällen var ljus, precis som alla andra blivit under försommaren som plötsligt dykt upp mitt i allt det gråa. I vanliga fall hade hon tyckt att det varit skönt, nu brydde det henne inte, vad gjorde lite sol och blommor för skillnad ändå? Hennes ögon sved, tårar som kämpade för att tränga fram men trots att hon inte ens försökte hålla dem tillbaka vägrade de att komma på riktigt. I en vecka hade det varit så nu, helt tomt och avstängt. ”Snart måste vi åka!” hörde hon sin mamma ropa, med en darrig röst, man hörde sorgen på den. För henne var det inte alls långt kvar till tårar. Nästan ett år hade de gått och väntat på den här dagen, försökt skjuta upp den så länge som möjligt och när de till slut trott att det gått, att allting skulle ordna sig. Att de hade varit så dumma. ”Jag kommer snart.” sa hon håglöst, det fanns egentligen inte en chans för hennes mamma att höra det genom den stängda dörren, men hon kunde inte bry sig mindre. Efter kanske fem minuter mer av stirrande in i den vita väggen så reste hon sig med stor möda, stel i kroppen och suckande av ansträngningen att använda de kalla musklerna. ”Jag kommer” muttrade hon surt och gick ut ur rummet.
”Jag är ledsen gumman” mumlade hennes moder och såg på henne med stora tårfyllda ögon när hon kom ut ur rummet. Hon såg ut som om att hon snart skulle krama om henne och dottern vred besvärat på sig, hon ville inte bli kramad. ”Det är svårt för dig också.” sa hon och hämtade en jacka under tiden hennes mamma drog på sig skorna. Hon gled i ett par gympadojor, sneakers från Adidas, och gick ut ur huset. Hennes mamma drog försiktigt igen dörren och låste. Hon störde sig på att mamman alltid var så försynt. Varje gång hon gjorde något var det som om att hon bad om ursäkt för att hon fanns. Solen sken henne i ansiktet, hon visste om hur blek hon var och trots det vände hon sig bort från den. Hon ogillade solen av något skäl. Innan allt det här hade hon inte det. ”Nicole…” sa hennes mamma manande där hon stod vid bilen, hur hade hon kommit dit? I en kropp som inte kändes som hennes egen, ben som kändes avdomnade och tankar som försiktigt flöt omkring så gick hon långsamt mot bilen. ”Kommer, lugna dig.” sa hon irriterat och skyndade sig fram. En svag önskan om att sätta sig i baksätet flöt upp i hennes medvetande men med en suck satte hon sig framme med sin mamma. ”Jag vet hur jobbigt det här är.” sa hennes mamma och sneglade på henne där de åkte i bilen. Hon fick hindra sig själv från att fnysa högt. Det handlade om hennes bästa vän, för hennes mamma var det verkligen inte samma sak.
”Lilla gumman, prata med mig, snälla. Sitt inte bara där, så tyst och så kall…” Nicole ryckte på axlarna och såg ut genom fönstret, det sved fortfarande i ögonen. ”Du är så kylig, så avmätt. Du uppför dig som morfar.” Hennes mors ord kom som piskrapp, som ett slag i ansiktet. ”Han var en dement tok som bara sårade folk, jämför honom inte med mig tack.” sa hon med en iskall ton och en arrogant snärt på tack. Hennes mamma vred tillbaka huvudet mot vägen ”Ursäkta mig” mumlade hon, märkbart sårad av dotterns hårda ordalag. De satt tysta i bilen resten av vägen, Nicole såg ut och betraktade landskapet under tiden det långsamt ersattes, bostadsområden blev små dungar av träd, affärer, pizzerior och liknande byggnader blev ängar och solen lyste om möjligt mer än tidigare. De var ute på landsbygden nu, blommorna fanns överallt och om det inte hade varit en svart dag så hade humöret stigit av blotta åsynen av dem. Hennes mamma svängde in på en gård, ställde bilen vid den stora ladan. När de steg ur möttes de av Tuva som hade väntat på gården. ”Nicole, Christie, jag är ledsen att det skulle bli såhär. Hon är verkligen en underbar häst, det borde bara inte vara såhär, det är fel.” Nicole nickade och gick vidare utan att stanna, såg bara rakt fram, svalde klumpen i halsen och spände magen för att hålla undan känslorna. Modern, vars egentliga namn var Kristin, stannade kvar och pratade lågmält med Tuva. Nicole skakade på huvudet och tänkte att det kanske var lika bra att hennes mamma fick ur sig känslorna nu, då skulle hon kanske inte vara på en annan lika mycket sedan.
Hon skyndade iväg till sjukhagen, där var hon, otålig och en aning irriterad. Men när Nicole dök upp runt hörnet så spetsade hästen öronen och stannade upp i den senaste kvartens oroliga monotona gång framför stängslet. ”Hej där sötnöt.” sa Nicole med en öm röst och betraktade den älskade. Hästen gnäggade svagt, det lät som en hälsning och det stack till i hjärtat på henne. Hon började gå fram till grinden där kreaturet nu stod och grävde ett hål, krafsade med hoven i marken. ”Goldie, du vet att du inte får göra så där.” sa hon milt förebrående åt hästen som stannade upp i sin syssla och såg på henne med bruna tillitsfulla ögon. Hon gled smidigt in mellan de två strömförande trådarna och ställde sig upp. Goldie nosade henne ivrigt på magen och runt hennes fickor på jakt efter godis. ”Älskade vännen…” sa hon tyst och hästen höjde huvudet en aning och började ytterst noga undersöka hennes händer, kolla så att hon inte gömde något där. När sökandet var klart så stod de båda stilla en sekund innan Goldie bröt ögonblicket genom att kolla hennes fickor igen för att sedan nosa henne på axeln. Hon avslutade det hela med att blåsa ut en puff med varmluft i ansiktet på Nicole som svagt log mot hästen.
Hon tog tag i grimman och ledde fram hästen till stallet och sträckte sig in genom dörren efter ett grimskaft. Med fingrar som nu darrade knäppte hon fast hästen och knöt sedan fast andra änden av repet i en ring som fanns på stallväggen för precis det syftet. Hon strök Goldie över halsen, den silkeslena tunna sommarpälsen dammade av sig en aning på fingrarna. ”Din fuling, har du rullat dig?” hästen kastade en belåten blick på henne, eller det såg ut som en sådan i alla fall. ”Golden Glory, jag känner dig allt för väl, nu inbillar jag mig ju till och med att du svarar mig.” sa hon med en gråtmild röst. Hästen vred på huvudet och puffade henne mjukt i sidan. ”Kanske vi känner varandra så väl, fem år sätter sina spår.” hon mumlade ut sina funderingar högt, det kändes bättre att dela dem med någon. Hon gick in i stallet, oroade sig inte för en sekund för att lämna det stora djuret ensam, endast med en skruv in i väggen som höll fast henne. Fem år gjorde att man lärde känna varandra, hon visste väl att hästen inte skulle göra något. En mjuk borste av äkta gethår hämtade hon i där inne och tog också med en kam och en putshandske av fårskinn. Allting var saker de alltid använde när de skulle tävla då den där äkta avslutande finishen behövdes och glansen skulle vara på plats. Goldie spetsade på öronen när hon såg sakerna, som hon alltid spetsade på öronen när hon fick syn på dressyrsadeln eller en morot. ”Ledsen gumman, ingen tävling idag.” sa hon besviket och såg hur hästen moloket vände bort sitt huvud. Nicole la försiktigt ned kammen och handsken och började borsta hästen, dammet yrde, men den mjuka borsten fick med allt och långsamt började hästens päls glänsa så hon var värd sitt namn. Solen sken på hästen som återspeglade den i en ovanlig guldfärg. ”Underbara du” sa Nicole en aning suckande och såg drömmande ut. Hon upprepade samma sak på andra sidan och granskade sedan kritiskt resultatet innan hon ryckte på axlarna och la ned borsten bredvid kammen innan hon tog upp putshandsken och omsorgsfullt började med att putsa det sista. Sedan tog hon kammen och började gå igenom den vita manen och svansen på hästen. ”Jag gillar när du rullar dig i sanden även om det gör dig dammig och sliter på manen, för då blir din man bländande vit.” Hon fortsatte att kamma igenom den i maklig takt.
När hon började bli klar lossade hon grimskaftet och gick ut på en promenad. För varje steg hon tog sjönk hennes hjärta djupare och djupare och slog snabbare och snabbare. ”Fem underbara år, två månader, 17 dagar, det är tiden som har gått, vart tog den vägen?” hon vände sig om mot hästen som svarade med en huvudskakning. Hon stannade till vid en slänt och satte sig där det inte fanns något gräs och lät djuret ställa sig och beta. En aning disträ tog hon upp ett grässtrå och knep ihop läpparna runt växten. Hon såg sig omkring, lät solglasögonen hon hade på sig glida ned från hjässan till näsryggen, drog försiktigt upp byxbenen på de mjuka svarta pösiga byxorna så att de svagt bruna benen blottades. T-shirten var också svart och solen verkade rikta all sin kraft mot att göra det varmt för henne. Hon såg ned på marken och fick syn på en nyckelpiga. Då hon mest satt inne så var det årets första trots att de redan var inne i augusti. ”Hej på dig.” sa hon en aning likgiltigt och hästen reagerade med att spetsa öronen. ”Ät du Goldie din glupska sak.” fortsatte hon lugnande till hästen som fortsatte att äta. Försiktigt sträckte hon fram sin hand och nyckelpigan klättrade upp på hennes lillfinger. Långsamt tog den sig fram över hennes hand och nästan fascinerad betraktade hon hur den tog sig fram mot pekfingret. ”Flyg, flyg fula fä.” mumlade hon, en ramsa hon lärt sig, och hon knöt de resterande fingrarna och pekade upp mot himlen. Nyckelpigan kom fram till fingertoppen, vecklade ut sina vingar och flög iväg. Hon slöt sina ögon och önskade intensivt, önskade så otroligt intensivt att saker och ting varit annorlunda.
Hon suckade och reste sig, hästen betraktade uppmärksamt sin vän och gick sedan fram till henne efter att ha nappat åt sig några grässtrån. Flickan såg på henne med ögon som visade den vånda och smärta hon kände. ”Jag älskar dig, det vet du väl?” frågade hon och väntade sig nästan ett riktigt svar men hästen frustade bara och letade på marken efter lite mer gräs. ”Det är för ditt eget bästa, och om jag fick välja själv skulle det aldrig bli såhär, jag skulle vänta tills jorden går under. Men du har ju ont… och det är egoistiskt att ha kvar dig för min egen skull då, då hade jag inte älskat dig på riktigt. Det är bara det att du är en sådan stor del av mig själv, vem är jag utan dig? Varje dag sedan jag fick dig, det är 1904 dagar tillsammans. Jag kommer att rasa utan dig, varför hände det här? Varför drabbade det mig? Av alla hästar i världen, varför drabbades du?” hon märkte inte tårarna som rann ner för kinderna, hon pratade snabbare än hon brukade samtidigt som hon ibland avbröts av att hon snyftade till eller stammade en aning. ”Allting är svart, och du är ljuset, varför tar gud mitt ljus?!” skrek hon nästan och Goldie såg upp, uppmärksam på känsloutbrottet som hennes människa nu visade upp. ”Jag älskar dig, mer än mitt eget liv, mer än allting på den här jorden. Jag skulle göra vad som helst för att skydda dig…” hon slog armarna runt hästens hals och den stod snällt kvar samtidigt som hon snyftade in i den mjuka pälsen. ”Och nu är den här…” mumlade hon sedan in i hästens hals när hon snyftat klart. ”dagen då jag inte skyddar dig, utan står vid din sida och låter dig dö.” På svaga, darriga ben började hon gå tillbaka till stallet, det var dags. När hon kom fram till uppfarten såg hon det, den vita lastbilen som tillhörde slaktaren. Hon slöt sina ögon och andades ut och in ett par gånger. Försökte hindra sig själv från att faktiskt följa impulsen att hoppa upp på sin hästs rygg och sticka ifrån allt, ifrån alla problem. ”Hur kan det bästa för en sådan levnadsglad häst vara att döda den?” frågade hon Goldie andlöst och fick en knuff i ryggen som svar. ”Nej jag vet inte heller.” sa hon dystert, känslorna var åter igen nästan helt avstängda. Den värsta dagen i hennes liv och hon kände inte av den. Det var skönt på ett en aning underligt sätt.
Där stod han, mannen som skulle slutföra det. Hon betraktade honom med lätt avsmak och med en blick fylld av oro. Hennes mamma skyndade sig fram. ”Vi har väntat på er.” sa hon med en röst som darrade mer än någonsin och tårarna rann längs hennes kinder. ”Vi är här nu.” hon hade torkat sina tårar och inte ett spår från hennes utbrott syntes. Hennes mamma stirrade chockerat på henne, var hennes dotter en robot? Hon undrade för sig själv, borde inte tonåringar vara känslomässiga varelser? Som man inte skulle förstå sig på när de fick plötsliga utbrott och började skrika och gråta? Nicole bara stod där och stirrade på de tre som stod där. Tuva verkade också en aning omskakad av flickans likgiltiga sätt och sa svagt ”jag ställde in de andra i stallet så de inte är ute och börjar springa eller ser det här…” hennes röst dog ut och efter att ha ursäktat sig gick hon därifrån, märkbart upprörd, om det var för Nicole eller för det som snart skulle ske var inte säkert. ”Ni kan lämna henne här om det känns enklare för er.” muttrade mannen med en mörk stämma. Kristin nickade för sig själv med Nicole gjorde en grimas mot honom ”Aldrig” sa hon snabbt och han mötte hennes blick, hennes mamma stirrade också på honom. ”Kanske vi borde…” mer hann hennes mor inte säga innan hon avbröts av en ilsken Nicole ”NEJ! Hon blir nervös när jag är borta, du vet hur det gick inne på röntgen, och då var till och med du med och jag strax utanför. Jag vill inte… vill inte…” hon kunde inte få ur sig orden, det var som en klump i halsen som förstörde allt. Hon blundade och svalde ett par gånger innan hon till slut mötte sin moders blick. ”Jag vill inte att hennes sista ögonblick i livet ska vara panikartade, oroliga för att hennes fega ägare lämnat henne i sticket och gått!” Hon väste fram den sista, rösten hade fått ett hatiskt tonläge. Slaktaren ryckte på axlarna och Christie gick, efter att ha gett sin dotter en sista lidande blick.
”Det här kommer att gå lugnt, först ger jag henne en spruta med starkt sömnmedel som kommer att bli som en överdos, hon somnar stilla och lugnt in. Sedan försäkrar vi oss om att det är så genom att ge henne en till överdos, rakt in i hjärtat.” Han talade med en alldaglig röst, som om att det handlade om att hämta posten och än en gång stack det smärtsamt till i hennes hjärta. ”Okej…” viskade hon fram och vätte sina läppar. Han gick fram till en väska och hämtade en spruta. Hennes hjärta slog som om att hon sprang ett maratonlopp och hon gav hästen en mintgodis som kallades Strong, Goldies favorit. ”Du är så duktig gumman, det här är inget farligt. Bara en vanlig hemsk vaccinering, de brukar vi ju sköta oss under.” mumlade hon febrilt till hästen samtidigt som hon klappade henne på halsen. Lät händerna smeka den glansiga mjuka pälsen, försiktigt stryka undan en del av den långa manen. Hon kysste Goldie på mulen, hästen rynkade den och gjorde en lustig min, som för att visa att det kittlades. Hon skrattade till, tårarna rann igen som om att det var Niagarafallen. ”Jag älskar dig så mycket.” mumlade hon till hästen som tryggt betraktade henne och stod som en staty när mannen injicierade den dödliga dosen sömnmedel. Goldie blinkade till en gång, sedan igen. Och så la hon sig långsamt ned, en sista duns hördes när hon slog i marken, samtidigt som hon lät höra ett tungt rosslande andetag som fick Nicoles blod och benmärg att frysa till is. Det lät som ett utdraget stön, sedan blev det tyst. För tyst, och Nicole kastade sig ner på sina bara knän på marken bredvid sin älskade häst. ”NEJ! GOLDIE, JAG ÅNGRAR MIG, DET HÄR SKULLE INTE HÄNDA, DU BORDE INTE DÖ, JAG SKULLE HA SKYDDAT DIG, KÄMPAT FÖR DIG. GOLDIE!” hon skrek ut smärtan som gjorde så ont inuti henne. Hon grät öppet samtidigt som hon kved och mumlade saker för sig själv. Hon låg och kramade om huvudet till det som en gång varit hennes häst. Mannen såg medlidsamt på henne samtidigt som han tog fram en andra spruta. En glimt av hopp tändes inom Nicole. ”LÅT HENNE VARA! GÖR DET INTE, LÄMNA HENNE IFRED!” skrek hon hotfullt och pekade på mannen med en darrande hand. Han stannade till och skakade på huvudet. ”Det är för sent.” sa han till henne. Hon kramade om hästen, kände hur värmen började försvinna från kroppen, Goldie var inte kvar där längre. Hon skakade i hela kroppen, det var för sent. Det var för sent.
