Skräp
Den lilla flickan hoppade ivrigt upp och ned med ett leende på läpparna. ”Ska vi åka snart? När ska vi åka? Är det dags än?” frågorna flög ut ur hennes mun som kulor från en k-pist. ”Lugna dig lilla gumman, vi ska snart åka, får jag bara läsa tidningen först.” svarade hennes mamma långsamt med en lugn röst, hoppades att Hanna skulle lugna sig i, i alla fall fem minuter. ”Men, vi ska alltså åka snart? Så fort du läst tidningen?” Nioåringen lugnade sig inte ett dugg utan gav ifrån sig ett lätt tjoande och började gå omkring i köket. ”Sätt dig ner och var tyst eller så åker vi inte alls.” sa hennes mamma Jennie en aning irriterat, huvudvärken började sprida sig genom båda hennes hjärnhalvor. Hanna skyndade sig fram till den hårda soffan av trä som stod vid köksbordet. Hon satte sig bredvid sin mor som försökte återuppta läsandet av Dagens Nyheter. Men nu när hennes dotter tystnat och var lugn satt hon istället och råstirrade på sin mor, med stora rådjurs ögon och en hoppfull min på sina läppar. ”Ja, okej vi åker nu.” sa hon kort och innan hon hunnit blinka hade hennes dotter sprungit ut i hallen och hämtat båda jackorna. ”Underbart, nu åker vi och åker nu gör vi.” sa Hanna och skrattade åt sin lilla finurlighet. ”Kan du snälla lugna dig, det är bara en hundvalp vi ska hämta hem.” sa Jennie och försökte dölja skrattet som bubblade i halsen i åsynen av hennes dotters vilda glädje. ”Bara och bara, det är inte bara en hundvalp, det är världens bästaste, gulligaste och sötaste hundvalp och han är min!” hennes dotters nöjda leende räckte för att göra flera framtida regniga dagar med långpromenader och mödan med att plocka upp skit i en plastpåse, värt allting. ”Det heter bästa, och det kan du väl inte säga innan du träffat honom.” hon svarade lugnt och försökte dölja ivern som hennes dotter överförde till henne. ”Men mamma, han hade ju karisma!” hon betonade det sista ordet som om att det vore en självklarhet och hon undrade vart hennes nioåriga dotter lärt sig sådana ord.
”Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart? Är vi framme snart?” det kändes som om att frågan ekade i hennes huvud. Studsade fram och tillbaka innanför skallbenet, på tio minuter hade Hanna frågat den kanske tio gånger. ”Bara 30 minuter till gumman.” sa hon lugnande och slöt sina ögon för en stund, måtte tiden gå snabbt. ”Åh, super, han är så söt, vi kommer att bli bästaste vänner i världen.” sa hennes dotter och vred på sig där hon satt i sätet. ”Bästa lilla gumman, det heter bästa, och det tror jag säkert.” Hanna suckade till ”Bästa vänner ska vi bli, och jag ska älska honom, och han ska älska mig. Och vi ska ut på äventyr och ha kul, och han ska skydda mig…” hennes dotter fortsatte att rabbla upp saker hon och hunden skulle göra och Jennie stängde av en aning och slutade lyssna allt mer och mer. ” Är vi framme snart?” frågade Hanna till slut efter en lång tystnad, Jennie suckade och kollade på armbandsuret hon hade på sin arm. Tiden verkade snigla sig fram men nu verkade det bara vara några minuter kvar tills de skulle svänga av vägen. ”Snart där, det går snabbare om du är tyst en liten stund till.” sa hon mellan sammanbitna tänder och Hanna satte sig knäpptyst rakt upp och ner i sätet bredvid. Hon andades ut, själv lite spänd. De skulle skaffa en hund och allt ansvar skulle hamna på henne för Hanna var än för liten för att ta ansvar.
”Äntligen framme.” utbrast hon trött och kastade en blick åt sidan på Hanna. Hon satt som på nålar, bet ihop tänderna för att hindra sig själv från att skrika och kastade en tvekande blick på sin mor. ”Du verkar ha mognat under den korta tid vi åkt här.” sa hon och log. Hanna sken upp och skrattade glatt. ”Kom nu solstråle, dags att hämta vår nya familjemedlem.” sa hon och Hanna knäppte snabbt upp bältet och steg ur bilen. När Jennie steg ut ur bilen kände hon hur håret fångades upp av vinden som lekte med det. Solen sken och allting tydde på att dagen skulle vara en sådan där underbar som man alltid minns. ”Kommer du?” frågade hon Hanna som nu tvekande stod vid bilen med en generad mig. ”Men, du är väl ändå inte blyg nu Hanna? Du har ju alltid varit så framåt gumman.” sa hon och log roat mot sin dotter. Hanna räckte ut tungan mot henne ”Är jag inte alls.” sa hon trotsigt och skyndade sig fram till sin mor och ställde sig framför henne. Jennie skrattade bara när hon ringde på och en kvinna i cirka 40-års ålder öppnade dörren. ”Hej Jennie, nu har det gått ett tag sedan sist.” sa kvinnan och log stort. ”Hej Lena, jo då var han ju bara sex veckor gammal. Men då var det ju bara för att ta sig en titt på den lilla grabben, nu ska han ju med hem.” Lena nickade och böjde sig ned i ansiktshöjd med Hanna ”Och vem har vi här då?” Den lilla flickan rodnade djupt vid frågan och såg ned på sina fötter. ”Jag heter Hanna…” mumlade hon generat med en vackert pionröd färg på sina kinder. ”Jaha, är det du som ska ha Donnie som din egen?” frågade Lena vänligt och Hanna såg ivrigt upp ”Jaa, han ska bli min hund, och vi ska bli bästaste vänner i hela världen.” Lena log moderligt mot henne ”Det låter som en underbar idé det där.” sa hon sedan och sträckte på sig. ”Kanske du vill följa med in och träffa din nya bästa vän då?” frågade hon sedan och släppte in dem båda. Jennie följde också efter den nu återigen ivriga Hanna. ”Och här har vi honom! Donnie Darko, kallas även bara Donnie.” I ett rum med en grind för dörren bland åtta hundvalpar såg man genast vem hon menade, sju stycken av valparna var barkfärgade, en aning svartare upp mot ryggen, men bruna. Sedan mitt bland dem satt en valp och tittade upp på dem med stora ögon, kolsvart som natten som på när under hakan.
Hanna skyndade fram till kanten av den provisoriska buren och såg ned på honom, sju små bruna valpar skyndade sig fram till kanten, smått gnyende och med glada ögon. Donnie satt kvar där, på rumpan, och såg upp på henne när hon kom fram till staketet. Han viftade svagt till med svansen och skällde försiktigt. Lena knuffade försiktigt in Hanna åt sidan och klev smidigt in i rummet. ”Kom här” sa hon och lyfte försiktigt upp honom, de andra valparna samlades vid hennes fötter men hon föste ömt undan dem med fötterna och gick fram till grinden. ”Skulle du kunna ta honom så att jag kan komma ut härifrån?” frågade hon Hanna som andlöst tog emot den lilla kroppen. Lena steg ur och satte sig på huk vid Hanna som försiktigt klappade hunden över ryggen. Han slickade henne på hakan och hon fick ett lyckligt förvånat uttryck i sitt näpna lilla ansikte. ”Vill du veta vilken ras han är?” frågade hon försiktigt och flickan nickade tyst. ”Han är en Lapsk Vallhund, en trevlig pigg liten prick. Han kommer du att kunna leka med hur mycket du vill, och när ni blir äldre, gå på äventyr i skogen, långpromenader längs stränder och en massa liknande.” Hanna såg ut att kunna explodera i lycka och fyrade av ett bländande leende. ”Vill du gå ut och leka med honom i trädgården under tiden jag och din mamma pratar igenom kontraktet bara?” Hanna nickade ivrigt och de båda vuxna följde henne ut. Hon hittade en stark men inte allt för stor, vältuggad pinne som hon började kasta samtidigt som Donnie sprang omkring som ett litet jehu.
Hon suckade svagt för sig själv och tittade i backspegeln. Dottern sov med ett leende och höll försiktigt om den lurviga lilla saken som låg i hennes knä. Mamman fick själv ett stolt leende på sina läppar, allting skulle ordna sig. För första gången sedan Hannas pappa lämnat dem kändes det som om att allting skulle ordna sig. Hon log och lät blicken vändas mot vägen precis i tid för att höra dånandet från lastbilens tuta och se rakt in i dess stora lyktor. Allt skulle ha ordnat sig…
Jag orkar verkligen inte kolla igenom den och rätta alla fel som säkerligen finns där
