Writings

But they don't seem so keen on being as good as I want them to

A crucial pain from deep within’
everything is ruined or so it seem
Can’t breath can’t see

All is darkness now
Don’t know who I am
The pain is everywhere, all over
I cut myself, relief, solitude

My fortress of silence
But the darkness still lingers here
The physical throbbing numbs the psychical

What can I say, there’s nothing more to do.  

Med ett rakblad sitter jag här

Jag kan inte sluta så jag fortsätter skär

på armarna på benen, ja överallt!

Jag har inga kläder

inte undra på att det blir kallt.

Jag reser mig upp och blodet det droppar

jag får en idé och hämtar några koppar

jag fyller dem med blodet som fortfarande rinner

sen tar jag en dusch så att det försvinner

plötsligt så hör jag ett skrik

jag hade ställt tillbaka kopparna

med flit





Cred to J ^^,

Bromsarna skriker gällt när föraren kastar sig på bromsen för att undvika hjorten på vägen. Föraren skriker själv lika högt när bilen åker av vägbanan, hennes pupiller smalnar av och paniken sprider sig genom kroppen när hon ser den stora ekstammen närma sig alldeles för snabbt. Adrenalinet sprider sig genom hennes kropp och skärper hennes sinnen för en stund, febrilt vrider hon på ratten men hennes ansträngningar är förgäves. Gräset lägger sig snabbt åt sidan när däcken brutalt kommer och kör över dem, de som inte blir nedtryckta slår irriterat på bilkarossens sidor, som för att sörja sina vänner.

 

 Däcken som nu glider, inte rullar, lämnar djupa spår i marken och bilen börjar försiktigt glida åt sidan, föraren vrider på ratten i ett försök att få rätsida på bilen och komma undan det oundvikliga. Bilen når till slut fram, trots att det går på bara några sekunder så känns ögonblicket som en evighet. När den först snuddar vid den stora stammen, kofångaren trycks långsamt in och bilen gnäller som om att det kändes. Från att ha gått 80 kilometer i timmen så minskades hastigheten avsevärt till under fem kilometer i timmen.

 

När bilen fortsätter sin färd in i trädet knakar det och jämrar sig av ansträngningen. Motorhuven och dess innanmäte trycks oumbärligt och brutalt in mot föraren. Bakom ratten spänner hon sig, förbereder sig för kraschen. Karossen ser ut att dela sig i två delar, en på varsin sida om det starka virket. Vindrutan börjar spricka, en lång tunn reva som letar sig upp över glaset, föraren som börjat glida framåt tas emot av bilbältet. Hon biter sig i tungan, ett hål rakt igenom den och hon spottar ut blod som hamnar på rutan som börjar se ut som kristallglas av de många små bitar den delats i. Föraren fortsätter att falla framåt, långsamt otroligt långsamt.

 

Någonstans i bilens innanmäte exploderar ett pulver, en kedjereaktion som leder till att en krockkudde snabbt blåses upp och tar emot förarens huvud och överkropp. Luften försvinner nästan på en gång ur kudden och föraren hamnar lutandes mot ratten. Ett klickande ljud kommer från rutan och i nästa sekund kommer tusentals små bitar av den ner mot föraren och passagerarsätet. Föraren som tappat medvetandet får ett litet skärsår på kinden men får inga fler skador. En svag slinga av rök kommer upp ur motorhuven och bilen, som nu står helt stilla, suckar svagt. Den framlykta som fortfarande lyckades hålla sig lysande blinkar till två gånger innan den också slocknar. Hjorten, som stod kvar på vägen under denna korta tidsperiod ser sig storögt omkring innan den långsamt travar iväg på sina långa smala ben, förbi bilen och in i lövskogen.

 

Detta är en text jag skrev för över två år sedan som en sorts övning i att beskriva saker. Hope I did good

Har skaffat en ny sida här på bloggen där jag tänkte lägga ut texter jag skrivit, ibland i alla fall

en sida som inte lär användas så frekvent då jag sällan är nöjd med det jag skriver.